Panikångest, alkoholproblem och matmissbruk. Martinas traumatiska barndom har påverkat hela hennes liv. Vad händer när ens föräldrar dör i förtid och man känner sig oönskad i den nya fosterfamiljen?
Hur påverkas man av en stulen barndom?

I serien “Leva för att överleva” får vi följa med Martina Ekstrand tillbaka till Katrineholm där allting startade.
Se del 1 och 2 här nedan.

Martinas fostermamma har kontaktats vid upprepade tillfällen. Hon har valt att inte svara på förfrågan om intervju.

"Jag började hata mig själv"

Föräldrar som dör, föräldrar som misshandlar fysiskt, föräldrar som misshandlar psykiskt. Alla har de något gemensamt: det skapar trauma för barnet som växer upp i en sådan miljö. Vad händer med en person som har varit med om traumatiska händelser som barn? Hur påverkas man?

Trauma. Ordet används flitigt, men vad innebär det egentligen? Socialstyrelsen definierar ett trauma som ”en extremt påfrestande händelse som individen inte kan fly undan och inte heller har resurser att hantera.” Enligt forskning påverkar tidiga traumatiska upplevelser barnets växande hjärna, vilket kan ge negativa följder för resten av livet. Forskning har även visat att personer som utsätts för trauma i barndomen har en förhöjd risk att drabbas av psykiska problem och att dö i förtid.

Att misshandlas som barn
– Jag började hata mig själv. Hon hatade mig och jag började hata mig själv. Jag började tro att hon har rätt. Jag gick inte och tänkte så, men känslan var ju så. När jag till exempel började gymnasiet gick det åt helsike, för jag trodde verkligen inte att jag kunde något.
Det säger Martina Ekstrand och berättar att hon upplevde att hon som barn blev psykiskt misshandlad av sin fosterfamilj.

Personen som misshandlas psykiskt utvecklar ofta en känsla av att inte ha något värde och misshandeln kan leda till både ångestattacker och tillitsproblem. Psykisk misshandel av barn sker när en vuxen person förmedlar till ett barn att hen är oälskad, oönskad och värdelös. Till exempel kan det ske genom avvisande, kritik, hån eller utfrysning. Det beskriver Rädda barnen i en rapport om psykisk misshandel mot barn.

Marie Angsell är socionom och sakkunnig på BRIS. Hon har skrivit rapporten ”Räknas det här som våld?” där hon kartlagt 505 mejl som barn skrivit till BRIS och som alla berört våld i hemmet. Hon berättar att fysisk och psykisk misshandel ofta hänger ihop. Ofta får både den fysiska och psykiska misshandeln stora konsekvenser för barnet. Exakt vilka konsekvenser är olika från barn till barn, berättar hon.
– Men det man kan se är att en misshandel alltid skadar barnets självkänsla och tillit, vilket i sin tur skadar barnets relationer till andra personer, säger Marie Angsell.

Martina Ekstrand berättar att hon utvecklade en rädsla för att bli övergiven, en känsla som höll sig kvar ända upp i vuxen ålder.
– Jag var otroligt rädd för att bli övergiven och det skadade i sig mina förhållanden. Jag blev extremt svartsjuk, säger hon.

BRIS slår i deras rapport fast att 31 procent av barnen som varit i kontakt med BRIS beskriver något slags symptom på psykisk ohälsa. En del beskriver att de skadar sig själva, andra att de får ångest, har ätstörningar eller har självmordstankar.
– Det finns mycket belägg för att misshandel i barndomen påverkar människors psykiska hälsa. Det påverkar bland annat risken för depressioner och ångest. Extra skadligt är det när vuxna som ska vara barnets trygghet utsätter barnet eller någon i familjen för våld. Den otrygghet som barnet hamnar i när en vuxen person misshandlar en annan vuxen kan bli värre än att själv bli slagen, säger Marie Angsell.

Att förlora en förälder
Det mest dramatiska som kan drabba ett barn är att förlora en förälder i förtid. Det konstaterar Socialstyrelsen.
– Barn är i utveckling och de är beroende av sina föräldrar. Föräldrarna är skydd, kärleksanknytningen, deras hem och trygga miljö. Det blir ett stort hål och en väldig otrygghetsfaktor när en förälder försvinner, berättar Ulrika Järkestig Berggren som är socionom och forskar inom området ”Barn som anhöriga” vid Nationellt kompetenscentrum anhöriga.

– Förlorar man en förälder som väldigt liten och det är en viktig anknytningsperson som det ofta är då, ställer det speciella krav. Då måste man försäkra sig om att barnet har en viktig anknytningsperson i den andra föräldern. Då handlar kanske stödet främst om att hjälpa den kvarlevande föräldern att vara en bra förälder, säger hon.

Om båda föräldrarna går bort är det istället socialtjänstens ansvar att hitta en ny vårdnadshavare till barnet. Beroende på barnets ålder kan barnet behöva olika sorters stöd, berättar Ulrika Järkestig Berggren.
– Barn som börjar bli lite äldre, som man kan prata med, behöver få hjälp att förstå det här. Vad betyder det att min mamma eller pappa är död? Död är ett väldigt abstrakt begrepp, att föräldern inte kommer tillbaka. Det handlar mycket om information och att prata om det, säger hon.

Hon säger att en förlust av en förälder i barndomen ofta påverkar personen hela livet.
– Förlusten av föräldern kommer att komma tillbaka vid större händelser i livet som skolavslutningar, när man själv blir äldre och skaffar familj, vid bröllop eller liknande händelser. Det är inte säkert att ett barn på en gång kan ta in att en förälder är död, utan sorgen kommer senare, berättar Ulrika Järkestig Berggren.

Att vara ett maskrosbarn
Barn som växer upp under svåra omständigheter brukar kallas för maskrosbarn. Begreppet kan ha många olika definitioner, men grunden är ofta den samma. Therése Eriksson som startat barnrättsorganisationen Maskrosbarn beskriver ordet för UR på följande sätt: ”Maskrosen är ett ogräs, men som ändå klarar av att ta sig upp genom asfalten eller betongen och ändå kan växa och bli en stark och vacker blomma. Vi definierar det som att det är ett barn som har varit med om jobbiga saker under sin uppväxt, men ändå kan vända det till någonting bra.”

Martina Ekstrand ser sig själv som ett maskrosbarn.
– Jag kallar mig ett maskrosbarn. En maskros som har förmågan att kliva upp ur asfalten och klara sig superbra. Den symboliken har jag med mitt eget liv. För trots allt jag har varit med om har jag växt upp och jag är den här starka krigaren som aldrig någonsin ger upp.

Om projektet

Projektet är ett examensarbete gjort under utbildningen Journalistik och multimedia på Södertörns högskola. Jag som har gjort projektet heter Linn Lybäck. Illustrationerna är gjorda av Ellen Lundström.

Om du har frågor eller funderingar går det bra att kontakta mig på linnlyback@gmail.com eller via min twitter @linnlyback.